Igår gick åt vi middag på en gatsnutt som vi spanat in men inte varit på förut; Espanola way här på South beach. Ett litet stycke restauranggata där familjer känner sig lika välkomna som hippa par på date. Vi åt tapas och avslutade med att dela på en pincher sangria. När den slunkit ner kände vi oss plötsligt hemskt shoppingsugna, och eftersom ungarna låg och sov i varsin vagn och butikerna inte stänger förrän vid midnatt gick vi ett varv på Lincoln road. Det är väldigt spännande att shoppa när man är lite småtipsy märkte jag. Mycket konstiga inköp blir det. Och inga som helst bekymmer ser man: Att plagget kanske sitter lite så där är man plötsligt blind för. Och att notan till slut blir... eh, lite större än man tänkt sig rycker man på axlarna åt. Allt är bara så himla festligt och kul när man sangria-shoppar. Idag är det dock jag som går och lämnar tillbaka åtminstone ett av de minst sagt spontana köpen. Nu en annan sak: Om vi kikar lite närmre på en av bilderna från Espanola way igår, Per har tagit den. Min nästan två meter långa make. Och jag kan ju förstås inte låta bli att fundera över om det är så här det ser ut från den där höjden som jätten jag lever med befinner sig på: Lite som att han är gift med en liten, liten trilsk terrier som svansar omkring där nere runt fotknölarna någonstans. Jag får passa mig så att han inte trampar ner mig. Eller råkar sätta sig på mig.
