Idag pratade jag med en tjej om barn, en tjej som själv inte har barn. En väldigt snäll och trevlig och rar tjej ska understrykas. Hon frågade hur gamla mina kottar var, och när jag berättade att de var två och fyra tittade hon medlidsamt på mig. För att även hon som inte har egna barn har snappat upp det där med hur körigt livet kan vara med två vilda små ungar runt hasorna. Jo visst, höll jag med. Det är lite jobbigt i bland. Men det ger ändå alla dagar hundra gånger mer energi än det tar (okej, inte alla dagar, men de allra, allra flesta). Hur då? Undrade hon. Och jag började tafatt beskriva hur den här morgonen startade. Mörkt och kulet ute. Totalt ofrestande att göra något annat än stanna kvar i sängen hela dagen egentligen. Och just när man ligger där omgärdad av den alldeles för tidiga decembermorgonen och tänker att snart måste man ändå göra det. Gå upp alltså. Då kommer en liten fyraåring tassande över parketten. Hon är varm och len som en skärgårdsklippa en solig sommardag, och hennes blonda lilla page är rufsig. Näsan är pytteliten och står rakt upp, de stora blå ögonen vilar aldrig, är alltid vakna, registrerar allt. Hennes röst är beskäftig, och hon vet exakt hur allt i hela väääärlden funkar. Sin ringa ålder till trots. Men hon funderar också mycket. Väldigt mycket. När hon kryper ner hos mig mellan lakanen vill hon prata om något sorgligt. Och jag anstränger mig för att memorera hela samtalet, för det finns så mycket komiskt, charmigt och ja, energigivande, med att diskutera livet med en människa som just precis börjat sitt, men resonerar som om hon levt i hundra år. Bonnie: Det finns två ord som är de sorgligaste i världen. Jag: Jaså? Vilka då? Bonnie: Forrväll och Ajö. Jag: Forr..? Ah. Farväl. Bonnie: Ja. Forrväll. Forrväll, det är när man ska flytta, och aldrig mer flytta hem. Jag: Aha. Betyder Ajö samma sak eller? Bonnie: Ajö är ett slags ord... också ett flytt-ord, det är när man ska flytta, och flytta hem nu. Jag: Hur menar du? Bonnie: Det får du faktiskt klura ut själv mamma. Jag: Eh...ha, jaha? Bonnie: Jag vill se en levande dinosaurie. Men det går inte, för de är döda allihop. Dom har vi sagt forrväll till. Stackars dinosaurier. Jag: Jaha? Så man säger farväl till någon när den dör kanske? Bonnie: När man dör blir kroppen ett skelett och man själv flyger upp i luften. Jag: Det låter häfigt! Eller tycker du att det känns sorgligt? Bonnie: Ja, för då ses man ju aldrig mer. Jag: Tänker du mycket på det? Bonnie: Ja, jag kan aldrig sluta tänka på forrväll. Om man säger forrväll så ses man aldrig igen. Jag: Men man kommer ju ihåg varandra. Bonnie: Ja, fast sen när det gått länge, då kommer man inte ihåg hur den som är död såg ut. Jag: Fast det finns ju kort. Man kan ta kort på varandra. Bonnie: Det förstås. Men det är inte alla som har en kamera mamma. Och så fortsätter det så där. Och en stund senare stressar man med overallen och kanske råkar gapa och tappa humöret innan allt är färdigt och man äntligen står utanför dörren. Och så, bara någon timme senare, sitter man och pratar med den där tjejen jag nämnde i början och fattar inte alls hur det kan vara snudd på synd om en i andras ögon för att man har ett par vilda barn på två och fyra. Det enda man kan minnas är det där forrväll-pratet och den där sömnvarma kroppen som är den bästa medicinen mot precis allt som är jobbigt och fel här i världen.
