Är det inte konstigt hur de människor man älskar mest också är de som kan irritera en mer än någon annan. Trots att de bara är små barn och deras ibland irrationella/besvärliga beteende är en naturlig del av både ålder och utveckling. Jag tänkte på det när jag var i trädgården i söndags. Det var så otroligt skönt att uppslukas av sysslorna. Gräva. Kratta. Bära. Sätta hjärnan på paus och låta kroppen arbeta. Men det tyckte inte Bonnie. Att jag skulle uppslukas av någon gammal trädgård alltså. Hon ville ju ha alldeles extra mycket uppmärksamhet just idag ju. Hon hojtade, pladdrade och snodde runt mig i ett farligt tempo. När jag liksom inte lekte med som hon önskade började hon knuffa mig på rumpan. Hårt. Men på skoj. Jag bet ihop. Sedan tog hon fart och sprang mot mig och smiskade mig på rumpan. Skrattade. Hängde i min tröja. Om och om och om igen smiskade hon mig efter att först ha tagit full fart och knuffat mig. Ja. Ni hör. Hon ville bara att jag skulle sluta vara tråkig och börja titta på hennes konster istället. Och jag blev så provocerad av detta runtknuffande av min kropp att jag med mycket konstlat vänlig röst fick be henne att sluta. Inombords kokade jag. KOKADE! Och på kvällarna när vi lägger oss jag och Per pratar vi alltid om barnen och skrattar åt allt gulligt och kul de hittat på under dagen. Och varje gång är vi lika förvånade över att den där röda provokationen man kände bara ett par timmar tidigare blivit helt osynlig. Faktum är att man plötsligt inte i sin vildaste fantasi kan förstå hur något så otroligt gulligt som den där nyfikna, intelligenta, pussmunnade lilla pladderapan som säger "grasyl" istället för glasyr på ett sätt som får hela kroppen att fnissa någonsin kunnat vara det minst lilla påfrestande. Och det är kanske därför småbarnslivet aldrig blir tråkigt. För man fastnar liksom inte. Det går inte att fastna. Inte så länge barnen charmar och provocerar brallorna av en i samma andetag.
