Okej, jag ska snart släppa min älsklingsfamilj Wiklund. En sista grej bara. När Emma var i studion förra veckan såg hon så himla cool ut i svarta jeans med bälte i midjan och en blus som hon stoppat ner i brallorna. Och jag tänkte att det där var ju kul. Och: Är man inte väldigt trött på alla lösa skjortor och toppar som alltid nu för tiden ska hänga och dingla runt kroppen så där härligt oversajzat? Är det inte dags att ta tillbaka topp-innanför-tanken så som det var brukligt förr om åren? Skulle inte det kännas fräscht? Så jag provade idag. Och nej. Inte bra. I alla fall inte på mig. Det känner jag nu alldeles väldigt starkt när jag kollar på den här bilden. Bäst att justera lite. Sådär. Det blev väl bättre? Lite hafsigt slafsigt. Mindre raggarmorsa, men ändå med halva foten i Emmas snygga istopps-land. Eller? Kanske bara varken eller. Den fega mellanvägen. Den som jag i och för sig alltid väljer vad gäller... allt. Så det var väl typiskt mig. Nej nu känner jag att det spårade ur lite här. Landade i fullkomligt meningslöst svammel. Gläntades lite för mycket på dörren till mitt babbliga, röriga inre. Tror jag tar och packar ihop mig och åker hem till Bonnie i stället.
