Mina kompisar Patrik och Kristin och deras lilla Elsie har varit och hälsat på oss i helgen. Patrik har sprungit Stockholm marathon och vi hejade på och var hans alldeles egna lilla klack. Han sprang på under tre timmar och kom på 130:e plats tror jag att det var. Förrförra helgen sprang Kristin Göteborgsvarvet på en bra bit under två timmar. Och det fina är att de är helt vanliga människor. Inga träningsfanatiker. Inga häslofreaks. De bara gillar att springa, och så visade det sig att de var himla bra på det också. Ofta springer de tillsammans, med lilla Elsie i vagnen. Ingen träningstidning eller må bra-artikel i hela världen har nånsin inspirerat mig till att träna, eller kanske framför allt att jogga, så mycket som de här två. Kanske just för att de liksom inte prackar på en hela grejen utan bara kutar utan att göra något större väsen av det. Namnupdate och lite reaktioner på alla era fina förslag: Boel har jag föreslagit för länge sen. Per gillar inte. Bibi - gillar vi båda, men det känns ändå inte helt perfekt. Patrik föreslog Bobo. Kanske det kanske? Gulligt och mysigt på något vis. Och så Bie som någon skrev då. Det gillar jag massor. Per känner på saken liten. I helgen har jag förresten struttat omkring i hänglsejeansen som jag köpte på nätet för ett tag sen. Fast jag plockade fram saxen och gjorde om dem till hänglseshorts och nu älskar jag dem ömt.
