Eftersom Per har mansförkylning (som nu också gått till attack mot magen) fick hon som bara har en vanlig förkylning att tampas med ta med de två små livliga barnen till affären för att fylla upp det tomma kylskåpet med lite att äta. Att handla ensam med två jetlaggade och trötta barn när man själv känner sig risig är... lite småsvettigt ser man framför sig. Men. Räddningen blev prototypen av selen som jag och Camilla håller på att ta fram tillsammans med er läsare för In the pocket baby. I vanliga fall är det en ren mardröm att handla med Rio. Säga vad man vill om ettåringar, de är gulliga, roliga och allt det där - men de är också jävligt dumdristiga. Att ha henne i kundvagnen är alltid något som slutar med arga tjut. Från hennes sida. Jag sätter henne i det där sätet man fäller ut i fram. Efter tio sekunder ställer hon sig upp. Jag lirkar ner henne. Hon blir råförbannad. Gastar och låter. Och ställer sig upp. Och så håller vi på så där och inget vettigt blir handlat och mamman blir svettig och bebisen på kass humör. Men med den här selen på såg jag till att spänna fast henne ordentligt i vagnens sidor. Höll remmarna korta så att hon inte hade en chans att röra sig uppåt. Hon försökte så klart, men när hon märkte att det inte gick, accepterade hon tyst läget och vi kunde ta oss igenom hela affären och storhandla helt bråkfritt. Bråkfritt var det. Men inte för den sakens skull dramafritt. Tjejerna blev himla törstiga mitt i någonstans, och för att hålla lugnet knäckte jag en sådan där förpackning med tre "Festisar" (ja ja, det hette något annat förstås, men ni fattar). Då fick Bonnie, moralens väktare nummer ett, storpanik. MAMMA! DU HAR INTE BETALAT! Blicken flackade. Oron kröp i hennes kropp. Vad hade hennes mamma gjort? Det här var verkligen inte okej. Men rådig som hon är hade hon förstås snabbt en plan. VI GÖMMER OSS MAMMA! VI MÅSTE GÖMMA OSS NU NÄR DU HAR ÖPPNAT PAKETET UTAN ATT BETALA! (just det här med att inte betala för sig verkar vara en särskilt öm tå. Härom kvällen berättade jag en saga om sälen Sälis (ett gosedjur) som var på ICA och smaskade i sig korv och vindruvor utan att betala. För han var liten och visste inte att man var tvungen att göra det. När sagan var över var Bonnie knäpptyst och spänd. Sedan började hon gråta. Det här med Sälis snatterier var det värsta hon hade hört. Hon kunde inte ta in att han verkligen gjort så - och att han smaskat nöjt dessutom! Det var verkligen inte okej. Hon grät otröstligt fastän jag berättade om sagan och korrigerade både det där med betalningen och smaskandet i flera versioner. Vi har inte pratat om ämnet Sälis sedan dess, och jag har märkt att han inte fått sova med henne i sängen de senaste veckorna.) Hur som helst. Jag fick lugna Bonnie och berätta att så klart skulle vi betala festisarna. Man fick göra så här i nödfall om man var mamma till två jättetörstiga barn. Vi behövde inte gömma oss. Och vi skulle betala. Vid kassan stod hon sedan och övervakade noggrannt så att jag verkligen berättade om varför det låg tomma drickaförpackningar i vagnen, och sedan kunde hon pusta ut. Älskade lilla unge.
