Per ligger inlåst i gästrummet i sällskap endast av en hink, om ni fattar vad jag menar. Och det är väl bara en tidsfråga innan jag och tjejerna är lika däckade. Men vet ni vad? Det gör inte så mycket. Min syrra ringde förut. Hon berättade att en familj de känner förlorat sin lilla dotter idag. Helt plötsligt fanns hon bara inte längre. Fy fan. Mina kräks kanske. Men de finns i alla fall. Helvete. Hur mår man den dagen man förlorat sitt barn? Varje dag. Varje jävla man får vara med dem man älskar ska man vara tacksam över. Mina sussande små skatter. Tänk att det går att älska en människa så mycket?
