[caption id="attachment_7492" align="aligncenter" width="666" caption="Jag och Karin KÖR på dansgolvet."] [/caption] Ah. Peter och Yvette bjuppade på bästa 40-årsfesten i lördags. Efter en inledande åttarätters(!)-middag rullade samtliga festdeltagare nerför trappan på restaurangen där vill höll hus och exploderade på dansgolvet. Man trodde liksom att man visste hur man partajde när man var tjugo. Visst, nätterna var långa, men vad gjorde man? Satt med någon gammal bärs och rökte cigg. Seriebabblade om... sig själv. När stället stängde åkte man hem till någon kompis lilla lya. Och där fortsatte kvällen; samma procedur med bärs, cigg, babbel - med den skillnaden att man nu kanske lyssnade på musik också. Så jävla kul. Nej. Verkligen inte. Men ibland kunde det ju hända att något jäkligt otippat hände och allt plötsligt var crazy bananas och man garvade läppen av sig, och det var väl de där sällsynta kvällarna man gick och väntade på gissar jag. Nu däremot, när man typ aldrig är ute är det liksom vinst varje gång. Det är så sabla skönt att slippa tänka på ifall någon idiotisk snubbe tycker att man är härlig eller inte. Så underbart att inte bry sig så värst mycket om ifall frisyren är puffig och kläderna sitter som de ska. Det är väl där någonstans man hamnar när man passerat trettio gissar jag. Man bryr sig inte så jävla mycket om andras åsikter. På ett bra sätt. Och eftersom lördagens begivenhet var en 40-årsfest, var det precis vad de flesta gäster gjort. Passerat trettio alltså. Och med barnvakter fixade och en hel lång natt framför fötterna, och två värdar som dessutom krävde total hämningslöshet på dansgolvet kanske ni kan få någon slags bild av hur det såg ut? Det dansades något fruktansvärt intensivt och mycket. Fuldansades. Och alla hittepåtext-sjöng med (vadå, heter det inte Move MICK Jagger? "Du måste flytta på Mick Jagger-tra-di-da-di-da"). Och mest av alla dansade värden. Han dansade så att han var fullkomligt genomblöt när det var dags för hejdå-kram och man liksom nästan... drog sig lite för att ta i honom. Och någonstans på dansgolvet någon timme tidigare svischade han förbi i sin uppknäppta skjorta och vrålade i mitt öra; Fy fan vad det är härligt att vara medelålders! Man kan aldrig riktigt veta med Peter, men den här gången tror jag ändå inte att han var bara ironisk. Nu har jag ju i och för sig, hrm, hrm - ganska många år kvar till medelåldern, men jag håller ändå med honom; det blir fan bara bättre och bättre livet. Hur länge kommer det fortsätta så egentligen? Den underbara klänningen från Sass & Bide har jag fått låna hos Sabina & Friends. Till och med Per, som i vanliga fall inte direkt är den som längtar till dansgolvet, öste på. Hela kvällen. Tills smokingen hängde och dinglade och han var alldeles svettrufsig och förfärligt extra jävla skitsnygg.
