Det är inte klokt vad sömnbrist och amningshormoner ställer till det i skallen. Idag har jag pendlat mellan att tycka-synd-om-mig-själv-lipa över så töntiga saker att jag inte ens kan med att nämna det, till att bli varm-på-insidan-glad och rörd till tårar när Bonnie kallar sin lillasyster gullunge. Vi var på BVC med Rio. Vägning och mätning klarades av med godkända resultat (hon väger lika mycket nu som när hon föddes efter den där viktdippen som tydligen är vanlig första veckan. Fast Bonnie hade aldrig någon sån. Hon gick bara upp i vikt direkt). Och sen frågade sköterskan hur det var med mig. Fint, sa jag för så kändes det just då. Sen nämnde hon bara i förbifarten att det ju inte är klokt hur mycket känslorna kan pendla så här i början. Mellan the future is so bright I got to wear shades-läge och totaldepp på två minuter. Och då började jag nästan lipa igen. För att det kändes så fint att hon förstod. Ja herregud, jag är helt enkelt inte riktigt tillräknelig nu. Jag vet alltså inte riktigt om jag ska lita på mitt eget omdöme när jag kikar igenom bilderna på Lanvins samarbete med H&M. Men jag tycker faktiskt att det känns... så där. Festligt, visst, men inte väcker det något vidare ha-begär direkt. Inte hos mig i alla fall. Men det är kanske för att jag är mer "ammande tvåbarnsmorsa" än "Lanvin" på det stora hela just nu. Men om jag nu hade fått för mig att pallra mig ut i butikerna och shoppa den 23 november när kollektionen släpps hade jag nog slagit till på den där gula klänningsdrömmen som ju är bra underbar ändå. Undrar om det finns någon matchande amningsbehå att ha till, he he? Nej. Nu gör jag som Krister Björkman; säger "Imorgon är en annan dag" och går och lägger mig.
