Man gillar amerikaner delvis för att de är så otroligt bra på att göra matstunden till en njutning. Vad och var man än äter kan man vara säker på att det det smakar fantastiskt. Det snålas sällan på fett i någon form, och det är så klart en del svaret (och problemet, att många amerikaner är snudd på ofattbart överviktiga är ingen hemlighet) - å andra sidan, få platser är så hälsomedvetna som LA. Det alla de hippaste och mest välbesökta lunchrestaurangerna har gemensamt är att maten är ekologisk och närodlad, hälosam och nyttig. Men jag startade morgonen med en snabb och intensiv löptur - och när vi skulle äta lunch på trendiga bagerikedjan Le Pain Quotidien (där alla tjejer är så vackra att man inte alls kan uppföra sig utan börjar glo som en annan tonårspojke) kollade jag igenom menyn och kände starkt att min kropp varken ville ha quinoa, spenat eller kikärtor. Den ville ha (och behövde!) fett. Och kolhydrater. Båda naturligtvis typ the unmentionable på ett sådant här ställe. – Ha ha, men det finns inte här sa Jennie som bott i stan ett par år längre än mig och tog in en liten linssoppa. Rökt lax med ägg (beställde till och med in ett extra bara för att kunna slaffsa sig mig gulan. Som jag inte ens gillar i vanliga fall) och en ostcreme var det mest fettiga jag kunde hitta. Det får bli en cheeseburgare på vägen hem helt enkelt.