[caption id="attachment_15304" align="aligncenter" width="640"] Bäst att ta paraplyerna med IFALL det skulle bli regn.[/caption] "Du är en stark kvinna" - brukade min mamma hålla mig om överarmarna, titta in i mina ögon och säga när jag var liten och sjåpade mig överdrivet dramatisk när jag skrapat upp knäet, eller när jag kände mig lite ängslig inför att prova något nytt som hon visste att jag egentligen ville. Vi har alltid skojat om det där, mamma i sin "Kvinnokraft"-T-shirt - att hon kallade mig "kvinna" och höll på. Fast jag har alltid tänkt att jag är så glad att hon gjorde så. Visade att hon trodde på mig. Sa att jag kunde fastän jag själv inte trodde att det var så. Hon fick ju rätt! Jag kunde ju! Idag när jag lämnade båda barnen på preschool efter sommaruppehållet satt Bonnie i mitt knä och darrade lite på läppen. Ville och var taggad - men samtidigt ängslig. Och det får man ju förstå. Jag sa inte "Bonnie - du är en stark kvinna" - men jag sade det ändå. Fast med andra ord. Påminde henne om allt coolt, modigt och övermänskligt fantastiskt hon gjort och vågat i sitt lilla liv. Så tog en ett djupt andetag. Räknade högt till tre. Sedan skuttade hon ur min famn och sprang i väg till klasskompisarna och fröken. Och mitt hjärta sved. Av stolthet, mest av stolthet, men också... något annat. Samvete kanske. En del av en vill ju helst låsa in barnen i mitt sovrum, bulla upp med kuddar, saft och kärlek och låta dem stanna där tills de är... tja, 39 kanske? Men som jag ser det är det där att sätta sin egen rädsla och klippa-navelsträng-fobi åt sidan den svåraste men samtidigt en av de viktigaste uppgifterna som förälder. Men här gör alla föräldrar PRECIS som de vill, förstås!
