Svängde från stugan till Lerum igår, för att träffa Kristin och Theresa. Med familjer. Barnen lekte. Hundarna lekte. Vi åt mat och drack och pratade. Sedan september har fyra stycken jag känner, inte nära vänner men bekanta, tagit livet av sig. Vuxna människor som passerat 40. Den senaste förra veckan. Det är så fruktansvärt mörkt att så många mår så oerhört dåligt, och det är så svårt att förstå hur det kan gå så långt att man väljer att avsluta sitt liv? De här fyra lämnar sammanlagt efter sig livspartners och åtta barn som nu är utan en förälder. Jag tänker på dem och det här varje dag. Under långa stunder men utan att komma särskilt långt. Vad är det vi missar när människor som på pappret har allt mår så här? Någon sade igår att om du har sömn, natur med frisk luft och rör på kroppen och en nära relation till vänner - och allt detta i någorlunda jämnt intag, så är chanserna till ett stabilt mående oerhört mycket närmre. Klart att det inte är så enkelt. Depression är ju en lömsk jäkla sjukdom och faktorerna som gör att någon hamnar där kan så klart vara olika och många. Samtidigt finns det förstås en del i det där som stämmer. För egen del vet jag bergsäkert att jag som lite lätt oroas eller blåser omkull, känner mig trygg och på banan med hjälp av vänner som inte dömer och som finns där, och en partner som är stabil som en bropelare. Det är så skört hörni, livet, och det gäller verkligen, verkligen att försöka se och fånga vad som spelar roll på riktigt och låta resten vara en del av det föränderliga bruset runt omkring, och inte låta påhittade krav eller förväntningar definiera varken de vi är eller hur vi mår.
