Hej från helgen! Höstlovsledigt, det var inte dumt det! Vi åkte till stugan och jag gled snabbt in i vad som känns som en parallell tid när jag är där. Saker som brukar vara viktiga blir mindre viktiga. Små saker, som att gå till en viss klippa som jag älskar så mycket, att elda oerhört med brasa, att ha på sig sina konstigaste stugkläder - blir det enda som spelar roll. I fredags åkte vi tillbaka till Stockholm, och lämnade ett grått, dimmigt och sanslöst vackert Kinnekulle, barnen ville fira Halloween med sina kompisar, och sedan har jag och Rio vårt ansvar i stallet på fredagar också. Lördagmorgonen blev precis så där som de kanske borde vara lite oftare. Väldigt långsam och kvar i sängen nästan hela förmiddagen innan vi alla till slut masade oss upp. Sen vet jag knappt vad om hände: tror knappt vi gjorde något alls, ändå försvann liksom dagen i ett nafs? Men det är ju också så det känns nu när dagarna år så korta, ett liter ögonblink så har den kommit och gått. Iallafall delen med dagsljus. Jo! Jag och tjejerna - både de med två och fyra ben i familjen - drog till skogs. Det är ju konstigt hur peppen inför skogspromenad är så kop-i-öst låg från alla andra håll än min och hundarnas, och sen när vi går där och snackar, flamsar och pratar och litet och stort så trivs alla så himla bra. Det känns liksom i luften. Bästa praten händer alltid här och då. En vacker dag kanske de börjar det utan att jag måste tjata och påminna också, vem vet? Under veckan medan vi var borta har vi fått en ny tapet i hallen också. Det här är en mellanhall mellan två halvplan där vi har kontor, garderob och utgång till garaget. En passage helt enkelt! En lite tråkig plats som kändes kul att spralla till med en rätt otrolig tapet. Nu ska vi bara sätta upp lite hyllor också! På kvällen var vi bortbjudna till kompisar i kvarteret, men jag klädde upp mig som om det var århundradets utgång på gång. För ibland är det kul att känna sig snygg. Och kul. Och man känner för läppstift och kanske en klack och herregud vad man kan uppskatta att det ens finns genvägar till att få känna så? Barnen trick or treatade hos några hus i närheten som godkänt besök (på avstånd) och sedan delades allt upp med extrem rättvisa inom gruppen. Tuffa förhandlingar om byten mellan Dumle och kexchoklad pågick där borta. sedan gick de stora barnen hem, med varsin kompis som skulle sova över, och vi hängde kvar länge och åt oerhörda mängder mat och pratade inte ett ord om Corona. Vilket var skönt. Känner ibland att jag bara vill leva i dem här acceptansens jag någonstans känner men där någonstans får det räcka. Är så oerhört trött på att ens prata om det nu. Det är vad det är. Ibland finns det en tröst i de orden kan jag känna. Söndag och Remy hade en skolkompis över, sedan åt vi favoriten surdegsbröd med cheddarost och surkål som grillas i grillpanna med majonnäs på utsidan så det blir så där krispigt och gott, till lunch. Svärmor Anita och hennes syster Ylva kikade förbi på eftermiddagen och vi åt middag tillsammans och firade Rio som nyss fyllt 10. Vi har fortfarande antikroppar allihop, vilket i den här otroligt oklara situationen med detta virus ändå känns som någon slags bra grej, åtminstone när det gäller att träffa äldre släktingar. Men kramar och att nudda varandra håller vi oss ändå ifrån. Nej men nu pratade jag ju om det ÄNDÅ! Omöjligt att inte kanske? Så vi kanske ska? Hur känner ni just nu? Trött på Corona? Hangin in there? Eller vad är status? Kan vi inte snacka lite om saken här i kommentarsfältet? Det vore väl mysigt? Jag fick just skicka ett sms med rubriken How To survive Sweden in November till en amerikansk kompis som just flyttat hit. För er som också kanske behöver påminnas vill ni kanske läsa ett inlägg jag skrev på temat i november förra året? Det finns i så fall HÄR!
