Håll i er nu, för här kommer en lång drapa som startar i Nöjesguiden och landar i rädda planeten! Spikrakt går det inte, men nu ville jag ändå försöka formulera vad mina tankar kretsat kring i helgen. Så här kommer det!: Rätta mig om jag har fel, men Nöjesguiden är nog tänkt att vara en mysig plats för hippa tjugonånting-Stockholmare? Med någon slags nonchalant intellektuell och feministisk partyton som grund och identitet. Skulle kunnat vara en beskrivning av min egen personlighet 15 år tidigare, hör jag nu. Hur som helst. Utdragen nedan kommer från en av Nöjesguidens manliga bloggare, som också är en känd Sveriges Radio-profil: "Undra om det finns ett större avstånd än det mellan hur lite vi andra bryr oss och hur mycket mammor bryr sig om sina barn? Större än det mellan den amerikanska drömmen och verkligheten. Skulle kunna bygga en karriär på att skriva om det där avståndet. Men det är väl komplext det där, att gå från kviga till dräktig och sen kånka runt på ett juver fyllt till bristningsgränsen. Sen MÅSTE man få prata om det." Och: "Det finns såklart versalvägrande undantag på twitter som bekräftar regeln men generellt är ju tjejer på sociala medier det absolut plattaste och meningslösaste vi har. Är det inte smink eller kläder så är det barn eller frågestund." Helheten är misogyni uppklädd i någon slags cynisk humorkostym. Kejsarens nya kläder, för den där kostymen är helt genomskinlig och kvinnoföraktet pulserande och blottat, även om det kanske inte helt var så det skulle uppfattas. Det finns mer, men låt oss nu inte fastna i det. Låt mig istället få använda den här typen av mörker som exempel på en sorts resursslöseri man glömmer i hållbarhetsdiskursen. För detta har jag lärt mig: Hållbarhet handlar givetvis om små handlingar i det vardagliga livet, men också om justeringar på en mycket större nivå. Det handlar inte bara om klimat eller att köpa plagg i ekologisk bomull, utan om jämställdhet och jämlikhet, mellan kvinnor och män, och mellan människor i olika delar av världen. Det handlar om att vi som redan har så förbannat mycket, måste sluta ta av dem som har nästan ingenting. Vi som har tillgång till allt måste sluta ta tillgången till det för givet. Det finns en disrespect (ja men säg ett ord med samma betydelse på svenska så tar jag det!) som genomsyrar mänskligheten och vårt sätt att hantera varandra och planeten som helt enkelt måste få ett slut. Vi har liksom inga andra alternativ kvar. Och mitt i detta känns giftiga texter och småsinta betraktelser som ett sånt jävla slös. Människor med hjärna och skärpa och kraft och förmåga att uttrycka och påverka som helt enkelt... väljer att inte göra något av det alls. Jag brukade gå på Soulcycle i LA. Ett spinningpass med självhjälpstränande coacher som mässade rappa oneliners från sin cykel längst fram i salen. Själva kärnan i den mentala peppningen i de här klasserna var nästan alltid på temat: "Letting go of things that no longer serves me" Alltså: Att fråga sig hur olika personer och delar av ens liv bidrar till det egna välmåendet, och sedan släppa taget om det som bara göder minuskontot. Förra veckan träffade jag en person som sade att hon i varje beslut hon fattar frågar sig, "How does this serve the planet?" Det låter ju väldigt storslaget, kanske pretentiöst och allt annat än Nöjesguiden-hippt men ändå så jävla mycket fräschare. Och! Har vi egentligen några alternativ? Det är sån jävla overdue på jätte-egon och med hårstråsmala perspektiv, det finns liksom inte tid för sådant som inte bidrar med något bra. Som den här jävla Nöjesguiden-mannen-bloggskiten ovan. Så för att knyta ihop säcken. Fler röster som tar ställning in service of att göra något jävla vettigt av det vi nu fått. Det får fan räcka med dumheter och tjafs, så jävla osexigt och osmakligt när världen kämpar för sin överlevnad. Vi har liksom ett större jobb att göra. "How does this serve the planet?" Lek med tanken på hur mycket som skulle förändras och hur snabbt om den tanken låg som grund för hur vi är mot andra, i business och mot oss själva? Jag vet inte, jag tänker högt här. Men kanske att är i den här kvinnans sätt att utvärdera sina beslut någon slags lösning ligger.
