Sedan vi flyttade hit har vi haft någon eller några (oftast några) som bott hemma hos i stort sett varje natt. Gästerna har avlöst varandra - imorgon bitti åker våra fina Farsta-grannar hem, i dag hämtade jag mamma och Thomas på flygplatsen. Nu tar de över gästrummet ett par veckor! Och jag har faktiskt flera gånger tänkt på hur himla härligt det är, och hur bra jag trivs med att ha hela matbordet fullt av middagsgäster. Det är mysigt att glida omkring i morronfrisyr och tofflor med folk man vanligtvis kanske inte är fullt så intima med. Det är klart - det händer att vi pratar om januari - när vi ska vara lediga och helt själva i huset, och hur skönt det ska bli på sitt sätt. Det där att kunna släppa en fis om man nu behöver utan att behöva tänka på om det står någon gammal bekant bakom dörren och hör alltihop. Men alla som varit här har varit så himla bussiga och självständiga, så det har verkligen inte varit något bekymmer. Jag har alltid tänkt att det där med kollektiv är en sådan där grej som kanske låter härlig i fantasin, men som är värsta mardrömmen i verkligheten. Men jag vet inte ja, efter det här börjar jag tro att jag är värsta kollektivisten utan att jag hade en aning om det.
