Jag var hos min frisör Helene på salong Deevi här i Stockholm i går. Klippte mig gjorde jag för några veckor sen, men nu var det dags för ny nyans. Det skulle bli blondare, och det blev det. Jag har gått hos Helene i fem år räknade vi ut igår. Hon är fenomenal och jag är alltid nöjd med resultatet. Vi har en bra relation jag och Helene. Vi är inte så nära att vi kramas när vi ses, utan jag går bara snällt och sätter mig i stolen när hon säger att det är dags. Men vi har ändå sån koll på varandras liv att vi utan problem kan snicksnacka oss igenom en klippsejour. Detta perfekta mellanläge gör att jag känner mig lika bekväm med att bara vara tyst, eller med att babbla om det skulle vara en sån dag. Vad som inte är lika perfekt är fulkänslan som alltid dyker upp hos frisören. Påsarna under ögonen är aldrig lika mörka, håret aldrig lika torrt, hyn aldrig lika glåmig, läpparna aldrig lika narigt smala som när man sitter där folieslingad och fastspärrad under det där prasselskynket. Är det alltid dålig belysning på frisersalonger? Eller är det för att man under en allt för ohälsosamt lång sitter och stirrar på sin egen spegelbild? Eller - ve och fasa, det kanske bara är jag som slår alla fulhetsrekord hos frisören. Ni andra kanske sitter och känner er skitsnygga? Och något sånt här blev resultatet. Lite ljusare, lite somrigare (men ser det inte ut som om jag har en grå utväxt på just den här bilden? Well, det har jag inte vill jag bara förtydliga). Gårdagens fulchock är över. Idag är jag nöjd. Åtminstone med hårfärgen!
