Bonnie följde med sin kompis och hennes familj på husvagnssemester ett par dagar. Så nu är det bara jag och den här lilla. Och det var säkert exakt vad som behövdes för både henne och mig. Det är inte klokt vad trotset rinner av henne och tålamodet till mig när det plötsligt är bara hon och jag och liten får tanka på av den där uppmärksamheten storasyster annars är väldigt snabb att roffa åt sig mest av. Man inbillar sig ju alltid att ens barn är något alldeles väldigt unika och otroliga - och det är de ju förstås - det är nästan det allra vackraste med föräldraskapet tycker jag - den här förmågan och viljan att se hur de man älskar mest glimmar som de vackraste diamanter i vardagen. När vi skulle sova envisades Rio med att hon efter dagens havsbad nu "tyvärr har en krabba i rumpan". Nej det har du inte, sa jag. "Jo det har jag" sa hon. "Nej" "Jo" "Nej" "Jo". Så där höll vi på någon minut innan jag fick lov att tända lampan, spärra upp de små skinkorna och konstatera att mycket riktigt: noll stycken krabbor i Rios rumpa. Hennes skratt då alltså. Det allra mest porlande, smittande lyckliga lilla skratt över att hon lyckats "lura" mig och jag nu faktiskt på riktigt satt och letade krabbor i hennes bakdel. Och nu när hon äntligen somnat och ligger bredvid mig och snusar tänker jag förnöjt och på bästa mammavis att det är väl ändå en ovanligt kul unge jag fått.
