Bonnie är en avbild av Per, så har det varit sen dag ett och det är något aaaaaaaaaalla påpekar - jämt. Jag visste till och med innan hon var född att det skulle bli så, när hon kom ut såg hon ut och exakt som jag föreställt mig. Ibland undrar jag om jag varit iblandad i det här barnets tillblivelse över huvudtaget? Per har kanske lyckats befrukta sig med sig själv och sen planterat in embryot i min kropp? Men så ibland dyker det upp små, små fragment som bevisar att vi nog är släkt ändå, Bonnie och jag. Att göra en sån här alldeles rund strut-put-mun - som en malfisk ungefär, en sån där som håller rent i akvarier - är väl inget konstigt i sig. Det kan väl var och var och varenda människa gissar jag. Men. Inte Per. Jag och Bonnie gör strutiga pussmunnar till varandra. Förenas i vår lilla grej. Per svansar efter och vill vara med. Försöker sträcka på munnen så långt ut han kan, men nej. Inget händer. Ett litet platt streck är allt han får till. Och då strutar och putar Bonnie och jag ännu mer - ha HA!
