En hel ledig dag hade vi tillsammans i San Francisco. Och söndag dessutom! Äventyrsdagen! Min favoritdag! Tack för alla tipsa kära vänner där ute. Vi började med att gå och hyra en bil, den rattade vi sedan mot Golden gate-bron och fascinerades över dimman som mötte oss ju närmre havet vi kom. Jäkla tur att någon av er nämnde i kommentarerna att bron ändå var sevärd. Annars hade jag nog gissat på att den var mer en San Francisco-symbol än en sevärdhet som faktiskt var värd att se. Men jösses så vackert det var. Bron insvept i dimma och så staden som stack upp ur allt det vita på andra sidan vattnet. När vi ändå var ute och åkte körde vi vidare ett par miles mot Muir Woods, för att se tusentals år gamla redwood-träd. Vilket verkligen var helt fantastiskt det också, även om varken min kamera eller fotokunskaper kan fånga en bråkdel av magin. Ljuset, de magnifika träden som susade vad som måste vara hundratalsmeter upp i luften, luften och de rika dofterna. Vi fortsatte guidas av era tips och åkte till Golden gate park och Academy of Science - det var precis som ni sa himla trevligt och mycket uppskattat av barnen. Särskilt det stora akvariet i källarplanet. Snart började det bli dags för middag, men innan det ville vi ta en kort tur förbi Fishermans wharf. Så att vi åtminstone hade sett stället. Det var vackert på sina ställen, och coolt att se Alcatraz på avstånd. Men jag vet inte, ibland blir sådana där turistöverbelamrade platser lite obehagliga. De drar ju till sig tjuvar och ohederligt folk som det vore ett bankvalv som lämnats på vid gavel, och det känns liksom i luften. Det blir liksom inte mysigt att gå runt och hålla hårt i handväskan och bli antastad av folk som vill sälja en massa skit man aboslut inte vill ha. Och dessutom. På tal om att bli av med saker och hur jobbigt det kan vara. Vi skulle ta en bild och jag ställde ryggsäcken på marken i ett hörn precis bredvid. Naturligtvis glömde jag den, men kom på det någon minut senare och sprang tillbaka. Men den var borta. Vad som var i den? Det värsta jag någonsin kunnat tänka mig att tappa bort: Rios sjalis. Hennes älskade lilla fina filt som hon alltid, alltid, alltid har med sig. Som liksom är som hennes kroppsdel nästan. Som hon sover med varje natt och när hon stoppar i näsan i det mjuka. stickade tyget och drar ett djupt andetag blir hon lugn i hela kroppen. Hennes mysigaste, käraste ägodel. Den som liksom är Rio. Nu sitter väl någon luffare och värmer sig med den (i och för sig bättre det än om någon bara slängde den i en papperskorg) nere vi kajen och vet inte att en liten flickas mamma sitter på ett hotellrum och har så dåligt samvete att det fan svider på insidan. Ja ja. Bitvis var det fint i hamnen i alla fall. Men sen blev vi så deppade över detta och hoppade in en taxi (hyrbilsnycklarna låg nämligen också i väskan) och åkte tillbaka till det trygga hotellet. Högt och lågt i San Franciso helt enkelt!
