Kära vänner. Vilka historier ni delar med er av. Vilka trauman. Vilka öden. Jag läser och gråter lite över det som är sorgligt, men lite också för att det är så fint att vi alla är så lika. Hur kan någon behöva vara ensam i en värld där vi är så många som delat och delar samma känslor? Tack för att ni låter oss andra få läsa. Och till er som i detta nu har det jävligt och kämpar med trasiga hjärtan som värker och plågar er; ge inte upp. Läs alla andras kommentarer och våga tro på att allt kommer blir bättre, våga tro på kärleken!
