Av någon anledning har jag de senaste dagarna tänkt mycket på den där gången när jag var heartbroken. Heartbroken på riktigt. Inte så där att man tycker synd om sig själv och gråter några dagar, utan på det där viset att kroppen - ja själva hjärtat, värker - och man inte kan komma på en enda anledning till varför man ska ta nästa andetag och fortsätta framåt. Och det värsta var att det var mitt "fel", den där gången. Jag fick liksom skylla mig själv. Jag hade varit tillsammans med en kille i drygt fyra år. Vi hade på många sätt ett fantastiskt förhållande. Garvade mycket och var snälla och förstående mot varandra. Han var (och är med all säkerhet fortfarande) en otrolig människa. Han lärde mig att det där med snällhet är bra. Hur viktigt det är att respektera sina medmänniskor. Att ta hand om varandra. Att vara förlåtande och förstående. Jag blev en bättre människa med honom (och sedan ännu lite "bättre" när jag träffade Per - men vad jag menar är att jag var 21 när jag och exet blev ett par, och just då var man ung och konstig och så kom han och styrde in mig på en bra kurs. Och med "bättre" menar jag främst att jag började som en enormt självupptagen och egoistisk snorunge, men att jag sakta men säkert jobbat mig därifrån) och jag var väldigt kär. Men så efter ett tag började det krypa lite i min kropp. Jag var 25 år och redan trött på samboliv och tv-middag. Han var så väldigt nöjd med det vi hade (han var väl mognare än jag helt enkelt), men jag ville framåt. Jag ville "leva". Festa. Träffa nya människor. Göra karriär. Kuta i 190. Det låter kanske ytligt och hemskt - men på något sätt visste jag bara att jag behvöde göra det, men att jag inte kunde göra det med honom. Vi var så olika. Jag rastlös på det där viset att det nästan var som en klåda i kroppen. Han belåten och nöjd. Någonting, en magkänsla gissar jag, sade mig att jag måste bejaka det där som rev och gjorde sig påmint på insidan, annars skulle jag bli väldigt, väldigt olycklig och otilfredsställd. Och det kan man väl ändå nånstans tycka var moget av mig att inse. För jag hade rätt. Men hur fan lämnar man någon man avgudar? En person man rakt igenom beundrar och högaktar? Det är där hjärtesorgen kommer in i bilden. Det var fruktansvärt. Det värsta jag någonsin gjort. Hans ord och ansiktsuttryck när jag lämnade honom, blandat med våra minnen tillsammans klipptes ihop till en film som gick på repeat i min hjärna. Jag grät. Jag grät varje dag i ett halvår. Och det var inga tysta tårar det handlade om, utan den där sorten som kommer från magtrakten och krampar sin väg genom hela kroppen innan den de förvrider ansiktet och halsen släpper ifrån sig omänskliga ljud. De första månaderna efter uppbrottet fanns det bara en sak som gjorde smärtan något lättare; att cykla. Att cykla och samtidigt frysa. Jag vet, det låter helt sjukt, men det var liksom allt jag ville göra. Ta på mig en tunn tröja och cykla ut i novembernatten. Trampa kilometer efter kilometer och låtan kylan borra sig in i de trötta musklerna. Detta cyklande i kombination med total aptitlöshet gjorde förstås att jag blev mager som en tändsticka. Jag ville liksom inte mer. Jag ville ingenting. Inte äta. Inte sova. Bara cykla. Och vara kall. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna känna annorlunda än vad jag gjorde just då. Men så småningom gick det ju. Det lättade ändå dag för dag, den där hemska smärtan i hjärtat. Och ni då? Era hjärtesorger? Vill ni dela med er?
