Många som tvingats ha mycket kontakt med barnsjukvård vittnar om samma sak; vissa av de där sköterskorna och läkarna måste vara änglar. Igår kväll hängde vi ett riktigt långpass på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Tjejerna blev krassliga under eftermiddagen och jag hämtade dem hos dagmamman och vi åkte direkt till doktorn som konstaterade öroninflammation hos båda. Men Bonnie hade ont i magen också. Skitont. Så där att hon skrek när man klämde på den, och hon varken kunde eller orkade stå eller gå. Det var alldeles tydligt att hon hade det riktigt kämpigt, men ingen fattade riktigt vad det var. Blindtarmen - tänkte ju förstås både vi och läkaren - går inte att utesluta, och trots att Bonnie blev lite piggare och hon fortfarande hade matlust (eller ja, kaklust i alla fall - och det har man tydligen inte om blindtarmen trasslar) åkte vi till barnakuten. Man vågar ju liksom inte chansa när ens lilla skatt plågas på det där viset. Vi tog blodprover, röntgade, ultraljudade och det gavs klyx, men hittade inget som verkade märkligt - förutom en stenhård bajskorv som tryckte på de uppsvullnade och ömma lymfkörtlarna - och genom allt detta och alla timmar fick vi möta personal så fantastisk att man liksom inte förstår vad de är gjorda av. Sköterskor som trots stress och press, lockar små motsträviga barn att tycka att det att bli stucken i fingret är en toppenidé. En särskild sköterska var så varm, rar och festlig att den oro jag känt mildrades och plötsligt satt vi och skrattade i stället. Bonnie, sköterskan och jag. Sjukhusvistelsen hade förvandlats från något Bonnie inte alls var sugen på till att plötsligt kännas väldigt tryggt och lite spännande till och med. Jag antar att det är människor med ett kall, eller vad man ska kalla det, som söker sig till barnsjukvården. Jag blev så ofattbart rörd över med vilken respekt, förståelse och värme de bemötte Bonnie. Det var snudd på magi hur de vände det som annars hade kunnat vara en hemsk upplevelse. Strax innan midnatt kunde vi åka hem igen, Bonnie mådde okej redan då, och idag verkar hon vara så gott som kry igen. Puh. Vilken pärs det är när ens älskade små gryn mår pyton. Man hinner liksom måla upp så många skräckscenarier att man chockas själv över den enorma fantasirikedom den där katastrofångest-delen av hjärnan besitter. Det jag tänkte mest på när vi var där på Astrid Lindgren i går är en tjej som läser den här bloggen ibland och som jag träffat ett par gånger. Jag tänker på henne väldigt, väldigt ofta. Hennes lilla tvååriga son diagnosticerades för drygt tre månader sedan med leukemi, och sedan dess spenderar familjen alldeles för mycket tid på det här sjukhuset. Helvete vad livet med små barn är sårbart.
