"Du var den sista jag trodde skulle bli en hemmafru, även om det inte är något fel med det förstås. Jag bara tänkte aldrig att det var du. Du var liksom så jäkla cool och blev det din syrra som tog över världen istället och tog sig till USA helt på egen hand, jag trodde alltid att det skulle bli du." Såg den här kommentaren och det är så mycket som bubblar i mig, det spretar!, så jag måste kanske ta det i punktform? * HEMMAFRU! Vill jag skrika förnärmat. Men låter bli, därför att: Det är inget som helst fel med att vara hemma med barnen om man kan och det är vad man vill. Frågan jag bör reda ur är väl kanske snarare varför det är ett så känsligt ämne för mig? För det första har jag alltid älskat att jobba och förverkliga mig själv på det viset. Att skriva och arbeta kreativt var vad jag drömde om när jag var 5, 13, 19, 27 och 34 - inte att gifta mig eller vara den som är hemma och sköter familj och hus. Och just därför retar det mig, det så sjukt förutsägbara i att det är Per som fått jobb här, och jag som "följt med". Jag avskyr alla typer av könsrelaterade mönster och beteenden - och ändå är jag och vi ett praktexempel på varenda förutsägbar roll som över huvud taget kan finnas i en familj känns det som ibland. Och jag får spader på att det är så. Samtidigt som jag ändå inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Och just den här irriterande dubbelheten vet jag att jag är långt ifrån ensam att känna igen. Man stör ihjäl sig på hur det blev. Men ändå är det man själv som med vidöppna ögon varit med och skapat det. * Fast jag ÄR faktiskt inte hemmafru (känner jag irriterande nog trots allt att jag måste få påpeka). Jag är i uppstartningsfasen av en ny karriär som jag tänker ska ske härifrån. När en del praktiska saker som till exempel har med visum att göra har löst sig. Under tiden jobbar jag mot uppdragsgivare i Sverige. * Men om jag ska vara helt ärlig - nu när en naturlig omstart i mitt yrkesliv uppenbarade sig försöker jag passa på att slita mig loss en aning från min yrkesidentitet. Hela mitt liv har jag känt att min person varit väldigt hårt knuten till mina yrkesmässiga prestationer. Har jag fått kritik på jobbet, eller inte ett fått ett jobb jag velat ha har det varit otroligt påfrestande för min självkänsla. Jag har alltid pågått i ett vansinnigt tempo. Alltid jobbat. Sällan unnat mig att koppla av eller koppla bort. Nu, när jag snart är 35 år, tänker jag att det är dags att lära sig det. Att börja göra saker utifrån vad som får mig att må bra, och inte styras så fruktansvärt mycket av yrkesrelaterad bekräftelse och prestige. * OM allt detta ovan har diskuterats mellan mig och Per innan vi faktiskt bestämde oss för att åka hit? Ja. Varje dag. Hela tiden. Det har varit en mycket lång och lärorik process för mig att klippa med det jag haft, och kasta mig mot nya och än så länge rätt oklara roller. För mig som som sagt alltid varit väldigt uppsnärjd i jobbtankar är det typ det läskigaste jag någonsin gjort. Även om det verkligen inte går någon nöd på mig här ska sägas, så har jag ändå hamnat i en situation där jag måste reinventa mig själv, synen på mig själv, på vår familj och på mina roller. Vilket jag väljer att tro i slutändan kommer att leda till en massa positivt, även om alla tanker kring detta mindfuckat mig en hel del de senaste månaderna om jag ska vara ärlig. Men när personen man älskar mest i hela världen får chansen att göra något han drömt om att få göra - och äventyrsnerven och ressuget som vi båda har dessutom får sitt lystmäte - ja då är man väl en tråkig jävel om man sätter sig allt för mycket på tvären bara för att man är rädd och inte vågar tänka nytt och framåt? * Elin! Ah. Där finns inget att säga förutom att du trodde fel Mia. Hon har exakt vad som krävs för att erövra världen. Inte jag. Och det är precis som det ska vara. Däremot - är det inte smått genant det här med "att ta sig till USA"-snacket? Som om det vore någon mänsklighetenes yttersta mål? Som om Sverige vore en plats vi alla skulle fly från om vi bara kunde?
