Vi pa-ha-ha-ha-ha-ha-ckar. Buhu-huhuhuhu! GRÅT! Buäääääääääääääää! Nej. Det är VERKLIGEN inte synd om oss, men ni vet, ibland när man varit med om något riktigt fantastiskt och ofattbart lyckligt bra, får man nästan panik när det tar slut. Och imorgon åker vi hem igen. Det ska bli kul att komma hem till huset. Och till kompisarna. Och det blir härligt för Bonnie att träffa sina små vänner igen. Och jag har ett ap-mega-bauta-kul jobbprojekt att kicka igång med det första som händer. Men annars? Nej, jag skulle gärna stanna en månad till. Och det är inte bara för värmens och den vackra miljöernas skull, utan främst för att det är så satans gött att bara vara tillsammans. Inte stressa. Bara fluffa runt i ett ljummet, fnissigt, manana-tempo. Jag är så jäkla glad att vi gjort den här resan. Att vi lyckats och haft möjligheten, sparat och nått fram till målet. Nu känner jag mig stark, lycklig och hungrig. Och lite ledsen. Jag får separationsångest från platsen och på något konstigt sätt också från den här tiden. Okej. Barnen sover tuppis. Måste packa vidare. Buäääääää.
