Har ägnat söndagen åt extremt lite. Som motvikt till lördagen då schemat var så packat att det nästan inte var kul ett tag. Vi började med att hjälpa till och jobba med årets stora insamlingsaktivitet på barnens skola. Hela skolgården byggdes om till snudd på Gröna Lund med åkattraktioner, vattenrutschkanor, lekar, spel och mat. Mitt jobb var att riva biljetter vid en gigantisk uppblåsbar dinosaurie-slide. Det var 35 grader varm och mitt på skolgården. Utan parasoll. Ett tag kändes det som att hjärnan kokade och jag aldrig skulle kunna tänka eller agera normalt igen. The things you do osv. Barnen hade så klart fantastiskt kul i allafall! På eftermiddagen pep jag och Per till downtown där Per och Pernilla för andra året i rad ordnat en pingisturnering för svenskgänget i stan. Vi var 60 stycken och jag åkte helt enligt mina egna förväntningar ut direkt. Utan att ha vunnit en enda match. Aja. Bollsporter generellt har aldrig riktigt varit min grej. Och vill inte skylla på paljettklänningen men helt lätt var den inte att ta skitsnabba servar i. Jäkt och stress! Utan att ens hunnit riva av hela turneringen var det dags att sticka vidare till nästa grej: middag och mingel hos Pers boss i Bel Air. Jag får nog prata om den här tillställningen lite mer ingående i nästa podd - det är alltid intressant att analysera sig själv i olika sociala sammanhang - men jag är kanske inte precis svinbra på att göra mig oförglömlig i sammanhang där samtliga andra verkar ha såväl självförtroende och social kompetens utan gräns. Nästa: gänget hoppade in i en buss och åkte mot U2 som spelade på Rose Bowl. Vi fick gå in bakvägen till Black Home sun som spelades till Chris Cornells ära. Ja då kom det ju ett litet grin förstås. Konserten var fantastisk förstås. 30 år har gått sedan Joshua Tree släpptes, och turnern hyllar albumet. Ledsen för extremt uselt bildutbud - men jag hade både för trevligt och för mycket att stå i för att tänka särskilt mycket på kameran. Är väl någon slags bra betyg på kvällen på något vis? Mitt i konsert-smeten! Partybuss tillbaka, eftersläckare i Bel Air och jag bjöds på fintequila och herregud vad gott det var. Även denna choklad var utan tvekan den smarrigaste jag någonsin ätit. Ja den förtjänade till skillnad från U2 som jag inte fotade alls - att bli förevigad: Livets prioriteringar!
