Är i stugan under höstlovet och njuter så klart fullt ut av det. Älskar enkelhet och samhörigheten här. Jag har börjat med en grej på morgnarna som jag märkt att jag nästan längtar till. Väldigt ofta börjar jag dagen med en tur i skogen med hundarna. Det är härligt förstås, men också lite stressigt - allt som behöver göras och mailen som väntar ligger ibland och pockar och det är svårt att helt njuta av morgonunnet, luften och dofterna. Min nummer ett favoritkänsla (efter att känna mig älskad, respekterad och uppskattad möjligtvis) är att vara invirad i mjuka kläder och bra material när det är regn och rusk runt omkring. Det kan vara i en filt framför brasan hemma när det stormar ute, eller att vara proffsigt klädd och varm i regn utomhus. Det får mig att känna mig trygg och stark, och mysfaktorn går i taket. Be mig inte förklara varför, det bara är så. Det var med den känslan i mig som jag för ett tag sedan började sätta mig ner mitt i skogen under de där morgonpromenaderna. För att känna den kalla våta marken, alla dofter och ljud och ändå vara varm och ombonad trots rusk. Det började med att jag verkligen ansträngde mig för att lite så där meditativt bara sitta där och njuta av stunden, och älskade det, men ganska snabbt ändå började verkligheten göra sig påmind, mail som måste svaras på och alla idéer och tanker som poppar upp när man sitter där och som måste förverkligas. I början kände det fel. Som att svära i kyrkan. Vad är man för människa om man sitter i naturens mäktiga lugn och jobbar? Kändes nästan som en parodi på den moderna människan. Men sen kom jag på att det ju egentligen är rätt perfekt, och precis det som är fördelarna med våra mobila kontor och det nya jobba hemma-livet: att vi kan försöka använda det för att må så bra som möjlighet i den verklighet vi nu lever i. Så sedan ett tag tillbaka klär jag på mig varmt och skyddad från fukt och regn, och har kanske ett sittunderlag med mig, och så kör jag jag första jobbtimmen från en mossig klippa mitt i skogen. Svarar på mail, planerar och funderar ut svar på sådant som måste lösas. Och jag älskar det! Men! Jag försöker göra en stund av promenaden helt fri från jobb också, bara gå där med hundarna och känna den där stilla lyckan och tacksamheten som nästan undantagslöst smyger sig på varje gång. Och sen när det är dags att vakna ur den bubblan, bara hitta en mjuk plats och köra skogskontoret någon timma innan det är dags att vandra hemåt. Sugna? Eller tack nej, inget för mig?
