Vi hade party med grannarna här på söndagen, dagen innan utflyttning, och någon kommenterade 1. Att vi var imponerande lugna och 2. Att vi verkar vara bra på att inte övertänka beslut utan gå på känsla och göra. Jag tänkte där jag satt med en kall Pacifico i handen och kikade på kvarterets alla ungar som sprang runt och lekte, grannarna - världens bästa gäng! - som babblade med varandra och hundarna som nosade efter hamburgerrester på marken runt grillen - att båda påståendena är sanna. Och att det känns bra. Inför en sådan hör stor förändring som att flytta till ett annat land med hela sin familj - igen - är jag tacksam över båda dessa ingredienser. Lugn och någon slags övertygelse i att det blir bra, och blir det inte bra så blir det bra på något annat sätt. I fredags flyttpackade vi hemma, åt lunch på garageuppfarten och hundarna som märker att något är på gång betedde sig ovanligt märkligt. Goldie gick till exempel och grävde ned sig i rabatten. Tog en tur i kvarteren, Noho Arts district där vi bor, och tänkte lite sentimentalt på hur bra jag trivts här. Otroligt härligt folk och väldigt långt från det lite ytliga och plastiga LA som också finns. Lördag! Började med frukost på Joans on Third. Den här: fried egg sandwich med aioli, rucccola och svamp på brioche-bröd - den är så god att jag knappt kan hantera den med värdighet. Vill helst köra in hela fejset i den och stanna där. Sen åkte och kollade på Into the Woods där Bonnie spelade Cinderellas styvmor. Både Bonnie och Rio har spelat med den här lokala skolensemblen sedan vi flyttade hit, och alla är så enormt engagerade och otroligt begåvade och det är omöjligt att ta in att det är små ungar på scenen utan alla är verkligen riktiga skådisar. Ms Pam som är teaterfröken kommer saknas enormt av barnen! Efter föreställningen hoppade jag och tjejerna in i en uber och anslöt till Per och Remy som var på playdate. Hängde hemma hos Remys kompis en stund. Blev bjudna på middag och ett glas vin och sedan studsade vi vidare mot nästa grej! En välgörenhetsgala i Culver City som Pers arbetsplats är med och sponsrar. Kul och härligt och massor att se, göra och lyssna på men också KALLT! Började känna mig krasslig och frusen och usch och fy, så vid 9-rycket åkte vi äntligen hem! Och nu är vi tillbaks på söndagen igen! Blir sentimental och rörd när jag tänker på våra otroliga grannar. Hur vi alltid hjälps åt med barnen och hur ungarna springer mellan husen och alltid känner sig välkomna hos Amie, Ally, Q och Patels. Hur alla kommer från vitt skilda kulturer, religioner och bakgrunder och hur fint det känns att fått gett barnen chansen att växa upp i den här röran av oerhört bra människor. Ni hör. Jag är sentimental, men det är väl inte mer än rimligt!
