Idag den 27 juni, firar jag och Per ettårig bröllopsdag. Det har gått ett år sedan den där 41 grader varma fredagen i Las Vegas när vi sa "I do" i ett kapell downtown i denna vansinniga, underbara, osannolika älskade stad. Inför vigseln: Per lugn som en filbunke - jag; gravid, nervös hispig. Så fick jag ett sms från min kompis Karin som gift sig både en och två gånger: Slappna bara av, njut och ha kul, var väl den ungefärliga innebörden. Så jag gjorde som hon sa. Slutade stressa över hur maten skulle smaka, vilken ordning det nu var brudtärnorna skulle gå in i, hur det skulle ordna sig med taxi för alla gäster från restaurangen till efterfesten på nattklubben på The Palms 58:e våning. Så gifte vi oss. Jag - stolt som en tupp över mina älskade väninnor och bästisar sedan barnåren; Theresa, Kristin och Lovisa som flugit hela vägen för att stå vid min sida framme vid altaret. Och stolt över Per förstås. Denna underbara, kloka, roliga, smarta man - bara min, min, min och jag hans. Bara hans. Blickande ut över raderna i kyrkan där stora delar av våra familjer satt bänkade. Klappade lite på magen och kände glädjen över att vår Lilla Frö, som vi kallade henne då, fick vara med denna dag där nånstans under klänningens många tyllager. Fullproppad av stora, nästan ohanterligt stora, känslor. Så många vackra tal, så många vackra människor, så många anledningar att älska... allt och alla. Det känns rörande och härligt att tänka på så här ett år senare. När vi firar vår bröllopsdag... på en Estlandsfärja. Vilket, även om det inte är Vegas, sannerligen inte är fy skam det heller. Har ni gift er? När? Hur? Eller är tycker att det där med att gifta sig är helt poänglöst?
