Har spenderat förmiddagen tillsammans med Ken Ring, hemma hos honom i Hässelby, och har nog aldrig kännt mig töntigare svennigare än när jag tog mitt ordentliga lilla paraply, min prydliga lilla datorväska och de små klackskorna och klev ut genom dörren och tackade för mig. I datorn finns ett dokument med anteckningar från intervjun, som ska leda till ett tv-program ni får se senare i höst. Vilken historia han har att berätta, Ken. Vad vissa människor - barn - ska behöva gå igenom va. Det är lätt det här som är det bästa med att jobba journalistiskt. Att få ta del av någons berättelse. Plocka fram den bit för bit. Förstå den. Svepas in i den.
