Calle Schulman skriver fantastiskt bra om idoldyrkan av pappor i Expressen idag. Läs texten här! Jag har tänkt på det här länge. Att vi - vår generation - generellt sett ställt väldigt låga krav på dem som är våra pappor. Mammorna har kämpat på, gjort oss till dem vi är, men hyllas sällan med långa texter, offentliga föräldra-uppgörelser med lyckligt slut i bokform eller romantiserande barndomsscenarion i P1s "Sommar". Ska inte vi som är mammor idag ställa betydligt högre krav på dem som är pappor till våra barn? Eller behövs kanske inte det? Är dagens pappor bättre på att "vara där" - och då menar jag inte bara i de där guldlägena som Calle beskriver, utan även till vardags och på alla sätt?
