Remy har ett par prickiga gummistövlar som han valt för att han tyckte att de var fina. Plötsligt vill han inte ha dem till skolan längre. För att det är "tjejstövlar". För att två coola killar kommenterar stövlarna (och annat) på det här viset. Det är givetsvis inte pojkarnas fel. Utan någonstans där bakom finns kanaler de kollar på, eller en förälders kommentarer som fäst, vuxnas bedömningar som satt spår - och därför är allt som är "tjej" något lite lite sämre som man ska hålla sig borta från. Är det inte helt sjukt att det fortfarande är så här? Att "tjej" är något man inte vill eftersträva? Det handlar om så mycket mer än ett par gummistövlar förstås, att redan små små barn vet att "tjej" är ett sämre alternativ, är ett tecken på de patriarkala förmåner som fortfarande ligger så djupt nedbäddade i våra ideologier och samhälleliga strukturer. Vad man kan göra hemma gissar jag är att aldrig, aldrig sluta prata om de här ämnena. Spelar ingen roll om ungen är 2 eller 12. De verkar kanske ointresserade eller obrydda, men någonstans fäster det ändå. Det kan jag se på Bonnie som snart är 11. Att det där jag alltid pratat om, jämställdhet och det komplexa i våra genus, betalar sig nu. Hon har glasögonen på sig och med sig och ser allt det där som tog mig ändå upp i 20-årsåldern att fatta. Lilla Remy. Tar på sig gummistövlarna på morgonen för att göra mig glad. Men märker att han bytt till andra boots när jag hämtar honom på förskolan. "Jag smög in mamma, i de prickiga stövlarna, och bytte till de andra. Ingen hann se mig, bra va?" Hjärtskärande i det lilla.
