Det var inte direkt för naturens skulle vi ville flytta till LA, men efter snart ett halvår här är det de storslagna naturupplevelserna som jag gjort att jag blivit helt golvad av staden. Havet, ljuset, djuren och inte minst bergen - så fantastiskt vackert, och så tillgängligt. Idag tog jag med våra grannar hemma från Farsta som är här på besök, på hiking-tur i fantastiska Griffith park som ligger precis ovanför där vi bor, mitt i centrala Los Angeles. Jag har en egenskap som jag tror är den vissa av mina kompisar retar sig mest på hos mig; en förmåga att inte riktigt acceptera andras begränsningar. Jag vill så innerligt gärna och så långt det är möjligt tro att precis allt är just precis möjligt, och ibland har jag svårt att förstå att kanske inte alla vill ha det på det viset. Att somliga inte gillar att pusha sig, eller chansa på samma vis som andra gör. Jag glömmer helt enkelt av ibland att alla människor är väldigt, väldigt olika, och det kan förstås uppfattas (och vara) väldigt okänsligt av mig. Jag berättar det här, och lägger det på minnet inför nästa besök hemifrån som dimper ner i morgon - min fina mamma! - eftersom hiken idag slutade med att jag som kanske är lite väl dödsföraktande i min inställning till risker i bland, tog med gästerna nedför en brant som eh... inte lämpade sig för två barn helt enkelt. Gud vad jag skämdes. Skräckslagna fick de klättra - men klarade det (som om de hade så mycket val i och för sig - vi var liksom fast i på en kraftigt sluttande bergsvägg) - till slut var vi nere och alla var lättade, inte minst jag. När mamma kommer tar vi en säkrare väg över bergen!
