När vi fick veta att barnet vi väntade (Bonnie) var en tjej, drog Per en lättnadens suck, och berättade att nu skulle allt bli så behagligt så. För tjejer är så himla stillsamma av sig. Då skrattade jag inombords och tänkte att oj vad han har lite erfarenhet av barn i allmänhet och små flickor i synnerhet, min man. Nu, två barn senare, skrattar jag högt: Ha ha ha, oj oj oj ho ho - riktigt skrockskrattar, som en gammal farbror gör jag. Det är möjligt att det finns lugna tjejer. Men det finns lugna killar också. Och så finns det vilda killar. Och vilda tjejer. Idag när jag och Rio hämtat Bonnie hos dagmamman hoppade hon på sin lilla rosa trehjuling och trampade iväg i 190 hemåt. Nerförsbacke hela vägen. Full sprutt. Rio satt i en bärsele på min mage och garvade så att hela lilla kroppen krampade när jag skumpade efter Bonnie. Som var typ sjutusen gånger snabbare än jag. Fast vad hade jag att oroa mig för. Backarna klarade hon galant och stod snitsigt parkerad på garageuppfarten när jag väl kom i kapp henne. Då lade vi oss på gräsmattan och pustade ut en stund allihop. Eller ja. Åtminstone tills de ville brottas med sin mamma, båda två. Då fick det ju bli så förstås. Jag låg chanslös och kände mig som en skalbagge som hamnat på rygg medan de små monstren mörbultade mig totalt. Sen ville Bonnie att jag skulle bära henne upp och ner, och samtidigt (oklart varför) bita henne i rumpan. Jag tvekade något inför detta förslag, men det skulle jag inte gjort, för då satte hon igång och domdera så att hela kvarteter hörde: BIT. MIG. I. RUMPAN. NU. MAAAAMAAAA! Det finns så mycket i just den här bilden som kändes så oerhört... märkligt. Okej. Inne i huset var det dags att svänga ihop middag. Korv stroganoff. Till en början lyckas jag få Bonnie att hjälpa mig med matlagningen, vilket var bra för då skulle jag ha koll på henne. Rio låg på golvet som en annan liten jycke och bet i någon plastleksak. Men plötsligt tröttnade de båda två och pep iväg någonstans. De första två minuterna när det blir så där... tyst, då njuter man. Glädjs över sina välartade barn som är så duktiga på att leka själva. Och stillsamt till råga på allt. Sen tar man sitt förnuft till fånga. Minns att stillsamma barn var det någon annan som hade. Inte vi. Man släpper falukorven och går med ett hjärta som börjat banka i fasa på jakt efter barnen. Ropar. Knäpptyst. Hittar sen den minsta i badrummet. Hela golvet fullt av toapapper och i hennes mun en stor blöt tuss. Superglad och mycket, mycket nöjd med sig själv. Plötsligt hör jag ett litet pip från tvättstugan. Kliver in där men hittar inte ungen. Det piper till igen. Där! Ihopkurad som en liten kattunge sitter hon i torktumlaren och fnissar så att hon skakar. Jag lyckas få dem att hålla till i köket medan jag gör färdigt maten. Kollar ut över golvet som ser ut som om en leksaksaffär efter en jordbävning: prylar precis över allt. Det är märkligt. Bonnie brukar säga att vår grannes hus, som är exakt likadant som vårt, är mycket finare än vårt hus. Varför då?, undrar vi. Därför att det inte är så stökigt där, säger hon, och jag och Per tittar på varandra och undrar hur vi ska få henne att förstå att ett enkelt sätt att ha det mindre stökigt hemma, vore ju om den som stod för stöket (host, host... Bonnie, host) helt enkelt kunde sluta stöka ner. Eller åtminstone lägga tillbaka sina leksaker i leksakslådorna. Plötsligt är Bonnie borta igen, efter ett tag när det varit så där märkligt tyst en stund igen, går jag och letar. Den här gången har hon, stökhataren, rivit ut varenda blad i den jättestora pappersinsamlingskorgen, satt sig där i (Det är en BÅT mamma!) och ska iväg på nåt äventyr. Man älskar sina barn så att det gör ont. Och man älskar att vara med dem. Garva med dem. Men. De är också väldigt, väldigt söta när de sover. När man vet precis vart man har dem, trygga och snusandes i sina sängar.
