Min mesta (eller mest intensiva eller hur man nu säger) guilty pleasure är Armanis läppstift. Och läppglans. Är jag i stan och har 30 sekunder över är det som att jag dras till Armani-disken på NK. Det har gått så långt att jag liksom pratar med försäljaren som står där. Hon vet vilka nyanser jag har och när jag köpte dem. Hon var med när jag åkte dit på Armani första gången - det var när det röda nummer 401 blev mitt - och sedan dess går vi liksom hand i hand genom det här. När hon minst anar det har jag smugit mig fram till disken och står och väser ett generat "heeeeej" (jag tänker att hon måste tro att jag har ett synnerligen tomt liv. Vem fan hänger vid Armani-disken på NK liksom. Och hur många läppstift kan en människa behöva?) och väntar på att hon ska ta min hand och guida mig till en ny fantastisk nyans. Igår kunde jag inte motstå deras splirrans högpigmenterade läppglans. Eftersom jag fått för mig att jag passar bäst i ljusa, starka färger (här håller Per, som tycker att de får mig att se it som hans gamla skolfröken, inte med mig) vågade jag mig på knallorange den här gången.
