Vi har varit på Gröna lund, och den här lilla utflykten visade sig bli bland det bästa Bonnie varit med om i sitt 19 månader gamla liv. Vi åkte elefanter som flög högt upp i luften, barn-bergochdalbanor i olika läskighetsgrader och karuseller. Och så åt vi sockervadd. Och jag hajade plötsligt att det här med nöjesfält inte alls bara är till glädje för dem som gillar fartfyllda åk (själv får jag dödsångest av allt mer avancerat än Vilda musen). Att som förälder se sitt barn skrika av skratt och studsa upp och ner av ivrig lycka är minst lika glädjande. Har liksom alltid trott att alla föräldrar som går där och drar runt på sina barn är uttråkade till vanvett. Men nu är jag inte alls lika säker. Farfarsbilarna var ett måste, även om de kanske var liiiiiite för långsamma för Bonnies smak. Det lilla tåget passade däremot perfekt. Också för mamman. Och så här såg det ut efter åken. Besvikelsen över att allt det där nya ofattbart roliga var över var - ENORM. Varje gång.
