För några inlägg sedan diskuterades Laila Bagges härliga stil i kommentarsfältet. Då dök det upp ett par rader skrivna av någon som kallar sig Muminmamman, och jag känner att jag bara måste responda här och nu för jag känner igen mig så fantastiskt mycket. Muminmamma - käraste finaste du! Jag gick också runt under en lång period i mitten av min graviditet och jämförde min nya kropp med knubbigare rumpa, armar, lår, ja allt – med hur jag sett ut innan. När min man tröstande påpekade ”men älskling, du är ju gravid” kunde nog min hjärna haja att det var så, men att det tillståndet kräver att också kroppen förändras var jag inte riktigt redo att ta in. När jag några veckor senare började bli stor på allvar (då hade jag nog gått upp närmre 20 kilo) var det lättare att ta in förändringen. Och faktiskt började jag trivas också! Det var som att jag surrended eller vad jag ska säga inför hur barnet och graviditeten behövde och totalt tog över min kropp. Jag ställde mig liksom mentalt utanför och lät mig fascineras över den spännande utvecklingen. Hur som helst behöver du aldrig känna dig dum eller ytlig för att du känner så här; jag tror att snudd på varje kvinna som varit gravid har upplevt stunder av att tampas med de här känslorna. Eller vad säger ni läsare där ute? Vill ni hjälpa till här och ge vissna lilla Mumminmamma ett par peppande ord på vägen?
