Hallå! Gasten på Paris Charles de Gaulle anropar! Hur mycket svett kan en människa lukta egentligen? Och hur trasig kan man känna sig? Nog för att jag alltid haft svår separationsångest (när jag var liten var den kanaliserad mot mamma, nu för tiden är det kanske mest barnen och Per, men det faktum att mamma var på plats i Los Angeles och jag sade hejdå till henne också gjorde liksom det hela ännu värre). Jag kan ärligt talat inte minnas när jag grät så här mycket senast. Jag grät när jag gick genom säkerhetskontrollen i LA, så till den milda grad att kontrollanten också började gråta. Jag grät konstant de fyra timmar jag väntade på planet (det var försenat). Jag grät när planet skulle lyfta och hade sjukt seriösa planer på att helt sonika kliva av och åka hem. Jag grät inte under själva resan, men så fort jag klev av här i Paris där förseningen gjorde att jag missade min anslutning och nu får vänta här i ÅTTA TIMMAR - ja då satte jag förstås igång att gråta igen. Jag försöker inte ens sköta det snyggt, utan går runt här och bölar som en gammal tjur med maskaran på sniskan och någon form av rekordsvett pumpandes ur armhålan. Jag har helt enkelt varit både läckrare och mer balanserad. Och anledningen till alla dessa tårar? Oklart egentligen. Men det är väl så det är med olika typer av ångestar. De är helt enkelt inte särskilt rationella eller lätta att tas med. Ibland slår de till bara, i mitt fall när jag skiljs från dem som är min trygghet. Det hjälper inte att tänka på att det bara är lite drygt en vecka tills jag får träffa barnen igen. Det är avståndet och alla potentiella faror som jagar mig. Fast. Av erfarenhet vet jag att det snart kommer kännas bättre. Ska bara gråta lite till först.
