... för ganska exakt 33 år sedan, då var det 1979 och jag satt i någon slags sparkdräkt med en tomtemössa nedtryckt på huvudet i ett mycket, mycket brunt hus i Axvall. Själva huset var i och för sig gult och i tegel, men i vardagsrummet, där var allt brunt. Väggarna täckta av vacker jakaranda (så rätt!) och möblerna gick i samma murriga färgskala. Det skulle dröja ett par, tre decennier innan begreppet "Ljust och fräscht" blev en bostadsannonsklyscha och sedermera en framgångsrik föreställning med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Om man säger så. Man slog in sina klappar i chict B&W-papper och man hade en soffa som ser förskräckligt cool ut och som jag säkert gärna hade haft någonstans här hemma nu om inte min slänggalna mamma med all säkerhet låtit den ruttna bort på någon soptipp redan innan 80-talet var över. I övrigt noterar jag att den där pyttelilla uppåtnäsan också mina barn har, var något även jag satt inne på som liten. Jag undrar bara vad som hände sedan? Exakt när och varför började den växa och bli bred som en Europaväg och knölig som en sättpotatis (jaja, så farligt är det inte, men det där man säger att näsan aldrig slutar växa, det kan jag lova stämmer i mitt fall. Jag kan svära på att den lägger på sig åtminstone en halvcentimeter på både bredd och höjd varje år). Jaha. Det var tydligen det jag hade att meddela idag.
