Snart har Bonnie varit på dagis en månad. På det stora hela har det gått bra tycker jag, även om jag nog inte innan riktigt fattade vilken stor grej det skulle bli för henne. Hon har tagit det hela som en tapper liten fighter. I början kämpade hon med gråten och separationsångesten på morgnarna när Per lämnade henne för att den senaste veckan knappt vara ledsen alls. Och vissa dagar har förskolefröknarna berättat att Bonnie varit lite ängslig. Andra dagar har hon varit piggare, och däremellan ibland på sitt bästa humör. Lite upp och ner helt enkelt. Men idag var det plötsligt som att jag hämtade en helt ny tjej från förskolan. Hon var plötsligt sitt allra, allra mest solstråliga jag, och hade varit hela dagen. Skrattade, busade, vinkade och bjöd på en liten Bonnie-show för alla som ville se. Herregud vad en dag med ett barn i lycklig toppform gör varmt i själen. När man liksom ser på långt avstånd att det här är en unge - min unge - som älskar livet. Jag hoppas att den här dagen betyder att hon hittat hem på förskolan nu. Att hon äntligen känner sig fullkomligt trygg med sin omgivning där och med att vi kommer och hämtar så fort vi bara kan. Efter dagis stack vi till parken i solen. Där är sandlådan hennes favoritspot. Åtminstone just den här veckan. Jag sitter lite på avstånd och betraktar hur den där lilla guldklumpen lär sig göra sandkakor. Hur hon fascinerat låter sanden rinna mellan fingrarna, och jag fylls av klyschiga tankar om att det här med barn verkligen är livets mening på så många vis. Vinterstövlarna är äntligen utbytta mot ett par nya Adidas-sneakers som är så snygga att jag nästan önskar att jag hade ett par likadana själv. Den snygga (och inte så lite Jamaica-betonade kom jag att tänka på nu) manchesterjackan är ett second hand-fynd för den som undrar. Nu ska jag jobba lite till, sen packa väskan för kusligt tidigt i morgon bitti är det jag som åker med tåget till Malmö på spännande äventyr.
