Jag är krasslig. Och ni som brukar läsa den här bloggen vet att detta innebär att nu kommer det obligatoriska inlägget där jag berättar att det är något särskilt med mig, för jag blir nämligen inte vanligt sjuk, utan alldeles förskräckligt mansförkyld. Ingen snörvlar så högt som jag, eller kastar lika långa ledsna blickar på övriga i familjen som får gå omkring och vara helt okrassliga medan jag själv ligger här och är snuvig förhandlar med döden.
