[caption id="attachment_11948" align="aligncenter" width="720" caption="Jacka, Zara, shorts La Redoute, solglasögon Le Specs"] [/caption] Tillbaka i Sverige och ett soligt Stockholm. Har just uträttat ett par ärenden på stan och dessutom lyxat till det och ätit lunch med Per som jobbar en vecka så här mitt i semestern. Jag åker tunnelbana och träffade nyss på en väldigt söt och rolig farbror (och egentligen vet jag inte varför jag berättar det här, för det kommer aldrig bli lika kul som det var då, när det hände. Men jag gör det ändå. Berättar. Ja ja, sommartorka kanske?). Hur som helst: Han var liten och skrynklig och såg ut som om han hörde hemma i någon bortglömd turkisk bergsby. Som att han satt och funderade på hur sjutton han hamnade på den här tunnelbanan när han borde vara någonstans mycket varmare och valla getter. Jag tittade på honom lite i smyg för han såg så snäll ut. Som typen man liksom illustrerar Turkiet eller Grekland med på yoghurtförpackningarna. När jag skulle resa mig upp för att kliva av råkade jag bonka till honom lite lätt med pappåsen jag hade i handen. En lätt touch på smalbenet bara, och jag bad genast om ursäkt - men gubben var ännu snabbare och vrålade högljutt AJ! - och kastade sig som skjuten ur en kanon och förvånansvärt vigt framåt och bakåt i sätet. FÖRLÅT!, ropade jag och visste inte vad jag skulle ta mig till med mannen jag oavsiktligt misshandlat. Tydligen. Då tittade han lurigt på mig under sina buskiga ögonbryn och sen började han först fnissa och sen garva. Ett snällt, mullrande smittande skratt, medan han kollade mig i ögonen och fick mig att bli lika fnissig jag. Sen tittade vi mot varandra och fnissade ihop några sekunder innan tåget stannade och jag gick åt mitt håll. Åh! Det var som att jag såg hela hans liv i det där skrattet. Han var inte alls någon gammal getfösare, han var en gammal charmör. En man som en gång i tiden - på typ 50-talet - varit skitsnygg och haft massor av läckra damer runt sig. En man som krympt och blivit krokig, en man som saknar tiderna när han var något annat. Något mer. För på insidan är han fortfarande samma. Lika kvick och fängslande. Lika tajmad. Det är bara utsidan som räknat ner och närmar sig upploppet. Jag undrar hur det är? Hur det känns? Att bli gammal?
