Vi vänder ut och in på varenda låda i vartenda förråd här hemma. Det storrensas! I helgen har vi bokat ett bord på en loppis och just nu står ett mindre berg av gamla kläder, verktyg, DVD-skivor, CD-skivor och en och annan antikvitet staplade i köket, redo att lastas in i bilen. Jag gick till och med loss i nostalgilådorna och började slänga. Ni vet, det är de där lådorna med saker som man absolut aldrig mer kommer använda eller ha framme (typ semesterkort med någon före detta) men som man inte riktigt har hjärta att göra sig av med. I den där bråten hittade jag bland annat mina första Levi's jeans, en collegetröja med tribalmönster som jag köpte på Roskildefestivalen 1997 och en handväska som jag virkat själv och som var en ständig kompanjon när jag var väldigt grungig tonåring och aktiv Fältbiolog. Och så några par stövlar. Idag känns de hiskeligt gräsliga i mina ögon, men för tio år sen var de så snygga och läckra att de nog hade varit det första jag räddat ur en brinnande lägenhet. De röda till vänster hade jag spanat på länge. Och plötsligt en dag fick jag dem i present av killen jag var ihop med. Eller. Vi hade nog något slags break förresten. Men stövlarna fick mig att ta honom tillbaka. Ha ha, herregud vad... lättköpt jag var höll jag på att säga, men så kom jag på att det här var ju oerhört intelligent gjort av honom. Ingen blombukett i världen hade gett honom en ny chans. Men han hade benkoll på mina ömma punkter inser jag nu. Hur som helst hade jag de här stövlarna typ jämt. Jag var inne i en period av gränslös Dolly Parton-dyrkan och bar dem till utsvänga bruna manchesterjeans och en vit amerikansk arméjacka med jättestor pälskrage. Någon slags egen tolkning av Dolly-looken. De svarta sakerna till höger köpte jag i Göteborg. Jag minns att jag tyckte klackarna var nästan läskigt höga. Men nu åker de ut, stövlarna! Alla Bonnies prylar och urvuxna kläder måste få plats och då kan väl inte jag upplåta en massa utrymme åt gamla fula skor (märker ni att jag tycker synd om mig själv?). Men stövlarna ovan pallar jag nog inte att slänga. De var mina reskamrater när jag i slutet av förra seklet (hej farmor!) bodde i Moskva och rände runt på Tverskaya, GUM, georgiska favoritrestaurangen Mama Zoya och galna nattklubbar som vaktades av kedjade svarta pantrar (djuren alltså). De (stövlarna) sparkades av i hallen hos den vackre cellisten Dima som bodde i en takvåning med utsikt över hela stan, i vilkens fönsternisch jag satt och åt kakor och drack te en lång natt medan snön föll i stora flingor över Moskva. Han stod i slitna jeans och med bar överkropp och spelade så vackert för mig. Ett par stövlar som delat alla dessa minnen med mig kan man väl inte slänga?
