Ingen plats på jorden känns väl mer hemma än Stockholm för mig. Varenda gathörn är ett minne; en kyss, en fylla, en ålder, en årstid eller en doft. Ändå var det liksom "hem" jag skulle till när jag satte mig på planet och gluttade ut över ett smärtsamt vackert Stockholm den här supertidiga novembermorgonen när solen precis höll på att gå upp. På väg mot Los Angeles. Och när vi bara var en timma från staden, Bonnie, Rio och Per - och de snöiga bergen, den skrynkliga jordytan låg under oss var det nästan outhärdligt tanken på att behöva beta av den lilla, lilla tiden som var kvar innan vi skulle ses igen. Det är mäktigt att se jorden från ovan. Jag minns en gång när vi flög från LA och fick ett molnfritt Grönland i knivskarpt solljus under oss, den är så otroligt vacker vår planet.
