Vi är framme i Miami. Jetlaggade och mosiga, det blåser lite kyligt men solen skiner ändå värmande och South beach är precis så pastelligt, myllrigt och fantastiskt som det ska vara. Vi har flyttat in i lägenheten vi hyrt, det är ju alltid en liten chansning det där, när man bara hyr nåt och så får man liksom hoppas att det är så bra som det ser ut. Och den här gången var det det. Vi bor mitt i smeten, ett stenkast från stranden. Man är ju alltid lite nervös inför det där att resa med barnen. Nästan tjugo timmar från dörr till dörr med en massa packning och två små livliga kottar. Men varje gång vi flugit med hela familjen har det faktiskt gått svinbra. Det är som att ungarna fattar att är det någon gång de ska skärpa sig och vara mönsterungar så är det nu. 10 timmar mellan London och Miami utan minsta irritation, inte ens återhållen, från något håll, inte dåligt va? Den enda som egentligen behöver skärpa sig lite är väl jag själv. Jag gillar egentligen inte att flyga. Jag tror att det kommer från den där gången när jag var typ tolv och flög själv till Israel. Blixten slog ner i vingen (kan den göra det? Det var i alla fall det jag uppfattade hade hänt), det skakade som fan och blev helt vitt inne i planet. Jag trodde att jag skulle dö. Och så kan ju ju inte låta bli att tänka på det Air France-planet som plötsligt bara störtdök över Atlanten. Den här resan mellan London och Miami var otroligt turbulent. Planet studsade upp och ner som en gummiboll när vi var mitt över havet, och det höll på i evigheter. Flera timmar. Jag dödsångestsvettades som en gris. Hjärtat bankade och munnen var torr. Jag tänkte att det är just precis det här som är det svåraste med att vara förälder. Att sitta bredvid sin dotter och klistra prinsessklistermärken i en bok och kämpa för att vara helt normal. För de märker ju sånt där, ungarna. Minsta röstlägesförändring och de fattar att något är skumt. Helst ville jag ju sitta i Pers knä och paniklipa. Men det gick ju inte för sig förstås. Att behärska sina egna känslor. Att ha dem under kontroll, för att man måste. Man fattar ju nu att det är vad ens egna föräldrar gjort hela ens liv. Här har man liksom gått runt och trott att de aldrig är rädda eller oroliga. Men det är de. Det är vi. Vi låter bara bli att visa det för våra barns skull.
