"Mamma, hur säger man snorunge på franska?" frågade Bonnie idag. Det var inte direkt dagens enda fråga, men kanske den konstigaste. Hon frågar så mycket lilla Bonnie. Det är frågor som följs av frågor, som följs av tjugofem frågor till. Jag skulle uppskatta att hon ställer typ tio frågor i minuten, dygnet runt (ja hon pratar i sömnen också) - jag skojar inte. Vad sa pappa nu? Varför har katter päls? Varför är gubben röd? Vad betyder grön? Får man köra på grön? Kan du finska? Vad är en grav? Vem bor i en grav? Hur stor är en grav? Varför är regnbågen randig? Och så vidare. Det här är ju förstås något alldeles fantastiskt, även om det också ibland är nära att driva en till vansinne ska erkännas. Men ändå. Hon är nyfiken. Vetgirig. Smart. Hungrig. Intresserad. Men. Hur ska man som förälder hantera det? Även om det vore trevligt att sitta i en stol hela dagen och lugnt svara på hennes frågor (man vill ju helller inte bara "döda människor bor i gravar" - sådant där måste ju förklaras pedagogiskt, svaren på vissa frågor kan ju vara ganska skrämmande menar jag - för att inte tala om svårbegripliga), eller förklara att man faktiskt inte vet svaret - så funkar det ju inte riktigt rent praktiskt. Det vore ju himla tråkigt för Rio om inte annat. Så. Hur gör man? Jag vill inte vifta bort hennes ärligt ställda frågor, men ser liksom inte riktigt hur jag ska hinna bemöta dem allihop. Har ni några kloka tankar att dela med er av så är jag mer än tacksam! Idag har vi varit på utflykt till Crandon park och Bill Bagg Cape FLorida State park på Key Biscayne.
