Idag började Bonnie på dagis. Jag vet inte om det var premiärnerverna som spökade men natten inför kunde hon inte sova. Alls. Betedde sig som en påtänd iller i sängen mellan klockan ett och fyra. Så när alarmet ringde vid fem och det var dags för mig att kliva upp och åka till radion var jag... trött. Jag gissar att lilla Bonnie var minsta lika slut, för när det var tid att prova vilrummet efter lunchen på dagis hade jag anslutit och Per åkt vidare till sitt jobb, och det tog ungefär tre minuter innan vi två efter-nattentrötta törnat in i den stimmiga lilla lokalen. Trots den mäktiga tröttheten var det så klart väldigt trevligt att vara tillbaka på radion. Rickard Olsson var gäst. Det fanns en tid när jag var oerhört förtjust i Rickard. Inte att jag inte är det nu, men förr var det liksom... annorlunda. Efter att man träffat en känd person i verkligheten ett par gånger brukar ju den där spännande tv-auran falna och kvar är en alldeles vanlig människa. Den där gamla crushen brukar jag tänka på de gånger jag träffat Rickard, och undrar om det märks. Jag kanske beter mig konstigt? Herregud. Känner att det här inlägget helt saknar röd tråd och vettigt innehåll. Men jag är så trött. Tror åtta blir min läggdagstimme i dag.
