Det finns en sak som gör mig förbannad, eller ja, det finns väl egentligen många saker som gör mig förbannad, men det här är en sån där grej som slår an någon slags nerv så att jag blir tappa-förståndet-vansinnig. När män tror att man klarar en sak sämre för att man är kvinna - i allmänhet, och när män tror att man är en idiot i trafiken bara för att man är kvinna - i synnerhet. Ni har säkert varit med om detta eller liknande någon gång: Kvinna ska fickparkera. Det är trångt. Det är lite joxigt, men man vet att man klarar det. Tre byggarbetande/asfaltsläggande/murande/lastbilsförande (eller liknande) män som arbetar i anslutning till där parkerandet ska äga rum ser den annalkande situationen, lägger armarna i kors över bröstet och GLOR samtidigt som de placerar varsitt fullkomligt vidrigt aj, aj, aj lilla gumman det där kommer du aaaaaaaldrig klara-uttryck i sina ansikten. Man blir ursinnig men är en väluppfostrad flicka och fortsätter parkera utan att ryta ifrån medan man så klart blir nervös av den lilla publiken som bara väntar på att man ska misslyckas. Och gör därför så klart ingen besviken, dränerad på självförtroende som man ju blir i en sådan situation. Får joxa tusen gånger fram och tillbaka innan bilen står på plats, som om det var första gången man fickparkerade. Idag var jag med om något ännu värre. Och den här gången var jag inte snäll flicka. Alls. Jag var en vettvilling. Gud vad skönt det är att bli så där rosenrasande ibland. Nåväl. Detta var vad som hände: Jag hade parkerat min bil på en gata här på söder i Stockholm. Efter ett snabbt ärende hoppade jag in i bilen igen, jag satte i Rio i baksätet, fixade med lite väskor och packning innan jag hoppade fram och satte mig bakom ratten. När jag skulle starta bilen slant jag med foten på kopplingspedalen, den gled liksom av. Och ni vet vad som händer när man försöker starta en bil med en växel i, men ingen koppling: den gör liksom en liten hostande rörelse framåt. Och i det här fallet var det knappt så, eftersom bara tändningen var igång i bilen, men inte själva motorn. Det blev alltså snarare en svag gungning framåt. Ingen större ko på isen kan man tycka. När jag lyfter blicken ser jag en man i skåpbilen som står parkerad en meter framför. Han sitter inne i bilen och bakdörrarna är öppna så han har sett vad som hände. När vi får ögonkontakt lyfter han armarna, tittar på mig som om jag vore en idiot och mimar VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED! Då flyger fan i mig, så jag hoppar ut ur bilen och tittar på honom: C: VADÅ!? HÄNDE det nåt eller? Gubbjäveln (pekar ner mot en STOR buckla bak på bilen): Ja, det kan du ge dig på. C: Tror du att jag är dum i huvet eller? Tror du inte jag hade märkt om det var jag som hade gjort den där? Vad fan försöker du lura i mig? Ser du inte att min bil är minst en meter från att nudda din? Gubbjäveln (flinar): Du måste för fan lära dig att köra bil! C: Ja, men nu var det väl ingen större fara här. Bilen rörde sig, men ingen var i närheten och jag tror nog att det finns värre saker man kan råka ut för i trafiken. Blev du rädd eller? Gubbjäveln: VÄRRE SAKER? DU KAN JU FÖR FAN INTE KÖRA BIL! C: DU, det är fan inte JAG som har en stor jävla buckla i bak på min bil. Så kom inte och snacka med MIG om vem som kan köra bil här. Gubbjäveln: Du borde för fan inte få vara ute på vägarna. C: Men för i helvete. DU försöker lura i mig att jag har bucklat din bil. Jag har inte gjort ett jävla skit. Gubbjävel: Hur fan KÖR du egentligen? C: Du är så jävla dum i huvudet. Så JÄVLA dum i huvudet. Gubbjävel: Passa dig för vad du säger nu. C: Eller? Vad? Ska du slå mig eller? Vad? Du ÄR dum i huvudet. Sen hoppade jag in i bilen och lät hans fortsatta idiotkommentarer drunkna i ljudet från rivstarten när jag drog. Var helt darrig och uppe i varv efter. Asså. SÅ förbannad var jag. Jag vrålade på honom. Ryade. Svor som en gammal sjöbuse. Kanske inte så snyggt, men bra mycket skönare efteråt än de gånger när man valt duktig och snäll flicka-vägen i stället.
