Jag glömde berätta: Det där bikerstället där vi åt hummerlunch i söndags, stället som var proppfullt av verklighetens Sons of Anarchy-folk. Riktigt stenhårda och läskiga motorcykelsnubbar med ärr, skinnvästar och alltmänt kriminell uppsyn. Där blev jag påmind om att folk sällan är så endimensionella som ens egna fördomar vill tro. Den smygfotade killen i mitten av bilden med bakåtvänd kamokeps och skägg: Han stod bakom mig i kön när jag beställde mat och jag var lite rädd och nervös och onödigt artig och undfallande. Tänkte att den här snubben retar man inte upp om man inte har lust att åka på en propp vill säga. För så såg han ut. Mycket förvånad blev jag därför när han plötsligt tog han tag om om handled och lyfte upp min hand, kollade på mitt knallgula nagellack och utbrast: "Oh. My God. I LOVE your nailpolish". Helt oironiskt. Totalt glad och uppskattande. Ville bjussa på en komplimang. En nagellacksfärgkomplimang. På tal om restauranger och restaurangbesök. Idag hämtade jag och barnen Per efter jobbet och eftersom vi alla var skithungriga bestämde vi oss för att äta ute nu när vi ändå lämnat hemmet och så. Vi brukar ta med barnen på det mesta. Restaurangbesök inte sällan. Oftast går det bra. Inte idag. Det gnälldes, kröps omkring där man absolut inte fick krypa omkring, det bubblades med sugrör i (mammas Chardonnay) vinglas, det tjatades om cupcakes, det sprangs runt bordet. Det rycktes ned en skål med ketchup mot marken. Innehållet flög märkligt nog upp i luften. Och landade som en enorm röd fågelbajs rakt på Pers huvud. Vi tackade för oss och åkte hem.
