Så här frågar Anna-Lena: Hej! En sak som jag undrar är om man någonsin kan flytta hem till Sverige igen efter en sådan här resa som ni har gjort? Allt riskerar att bli så futtigt hemma i jämförelse med att bo i LA i ett härligt hus :-) Å andra sidan så inser jag att en blogg visar en filtrerad bild av livet. Riktiga livet har fler nyanser och privata känslor som hemlängtan och andra vardagsproblem. Skulle vara intressant att läsa om hur du ser på det här någon gång, kan man nöja sig med Sverige efter ett sådant äventyr som ni har nu? Den här frågan tampas exakt alla svenskar jag umgås med här så gott som dagligen. Vi pratar väldigt, väldigt ofta och mycket om just detta. För även om Kalifornien inte är hemma och jag känner mig som en idiot så gott som dagligen när jag snackar med barnens lärare och andra föräldrar i klassen och kassören i mataffären eller vem det nu kan vara och man typ inte kommer på vad "banan" eller vad det nu kan vara för löjligt simpelt ord inte heter på engelska, vi bor i ett jordbävningsområde, USA på många sätt är ett land man kanske har svårt att förstå sig på rent politiskt och jag saknar min familj och bästa vänner något hemskt mycket - så är detta en helt fantastisk plats, inte minst för en barnfamilj. Det är beyond lyxigt att kunna vara vid havet i solen så ofta man vill, att aldrig behöva brottas med overaller, att ha tusen spännande äventyr att testa varje dag om man så vill. Människorna här är trevliga, roliga och öppna - livet är på det stora hela rätt så lätt, helt enkelt. Och ärligt talat - det är inte jätteofta jag längtar hem till Sverige. Jag saknar inte mörkret, slasket och den svenska "stängdheten" - alltså, så där som vi är mot varandra. Slutna. Uteslutande. Men - att mina barn skulle bli amerikaner, jag menar riktiga amerikaner, det känns ändå främmande. Vet egentligen inte varför, jag brukar leka med tanken på att helt sluta upp att bry mig om geografi och gränser. Att liksom se sig som "världsmedborgare" och bestämma sig för att bo där vi vill bo och inte där man tror sig "höra hemma". För vad är det egentligen? Ett socialt skapat behov som visat sig vara väldigt lätt att vänja sig av med. Men å andra sidan tänker jag ibland tanken att jag en dag skulle ligga begravd här. I Hollywood. Och inte hemma på västgötaslätten eller var det nu skulle bli. Det känns av oklar anledning helfel. Det finns också stunder när jag ångrar att vi någonsin åkte. Nästan i alla fall. För precis som du antyder Anna-Lena så är det säkert så att nu när denna dörr en gång öppnats så kommer det alltid klia i kroppen att röra på sig. Kanske kan "hemma" aldrig riktigt kännas helt hemma igen, precis som att Kalifornien säkert aldrig kommer kännas helt hemma även om jag så skulle bo här resten av mitt liv. Fast å andra sidan - jag lider ju inte något vidare av att inte vara helt landad där jag är nu. Att känna mig lite tillfällig så där. Det är rätt lugnt att leva med den känslan. Ja ni märker hur det velas här. Fram och tillbaka utan att någonsin bli klokare känns det som. Men när vi åker tillbaka (för det är ändå så planen ser ut, plus att vi lovat barnen det) känner jag ändå att jag skulle vilja göra något helt annat. Eller ja. Jobba vidare med skorna förstås, men bo... på västkusten kanske? Asch. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men tack för att du frågade!
