Vi käkade middag med grannarna och alla barn på O'Learys ikväll, och när vi gick den lilla vägen hemåt, förbi koloniområdet och genom ekdungen vid badplatsen tänkte jag på hur otroligt bra jag trivs med att bo så här. Fast jag började fundera på det redan i morse efter att jag sprungit på en tjej som jag typ inte träffat sedan innan barnen och flytten till förorten. Vad fan hände?, undrade hon med ett skratt. Det liksom bara svoschade till så var livet plötsligt något helt annat. Och så känns det ibland. På ett bra sätt alltså. Jag hade nog aldrig vågat hoppas på att förortslivet är så jäkla lovely. Även om jag i och för sig gillade stan också, i alla fall utan barn. Ja, så kom kottarna, och den enda referensram man har är sin egen barndom och det enda man kan göra är att på något sätt försöka återskapa det bästa från den. Och det var lite så här allt var när det var som bäst när jag var liten i början av 80-talet. Skog och natur, gator med hus och snälla grannar. En trygg dagmamma och kompisar på promenadavstånd. Trehjuling och en badplats. Det är väl liksom då barndomen var lyckligast för mig. Och är det en enda sak jag önskar mig och åtminstone delvis kan råda över, så är det att kunna ge mina barn en vacker början på sina liv. Med det sagt menar jag alltså på inget sätt att det inte är lika bra att växa upp i stan. Bara att platsen och omständigheterna där man väljer att låta sina barn gro (om man nu kan välja) ofta är någon slags modifierad repris av sina egna ibland kanske något romantiserade barndomsminnen.
